faller fritt som i en dröm
Jag och Emilia var och såg Sicko idag, och det är inget annat än en fullkomligt fantastiskt film. Säga vad man vill om Michael Moore, men göra medryckande och emotionellt kraftfulla filmer, det är han duktig på. Problemet är ju att hans filmer är otroligt ensidiga och enögda. Att kalla de för dokumentärer är verkligen att tänja på begreppets definition. Men så länge man har en någotsånär bred allmänbildning, så att man därmed kan fylla i luckorna som filmen lämnar själv, så är det en makalöst bra film. Både Kuba och Frankrike framställs som oerhört nära Nirvana, men det reflekteras inte över det faktum att Kuba håller tusentals politiska fångar, eller att invånarna i Paris-förorten St Denis gjorde vad som närmast kan liknas vid öppen revolt, i sin besvikelse över regeringen, för en tid sedan. Hursomhelt, om man ska sammanfatta det hela, se den, se den, se den.
Jag har lånat Leif GW Perssons senaste bok, som behandlar Palme-mordet, ser fram emot några trevliga timmar med den.
