when I was your age, Pluto was a planet.
Ovanstående ser jag fram emot att kunna förtälja för mina barn och barnbarn. Om jag får några. Annars får jag säga det till random ungdomar på stan.
Fredag kvälll avnjuter jag på jobbet. En jävla körning är det. Som vanligt den senaste tiden, känns det som. Det kommer nästan ingen import längre, och veden måste ju komma någonstans ifrån. Då blir det på bil istället.
Avskedsfesten är i skrivande stund på planeringsstadiet. Ett tidigt sådant. Skrev ut båda visumen idag, sanslöst smidigt hela den här online-grejen. Och snabbt gick det också. Det känns trots allt lite fel att resa iväg med två utskrivna A4-sidor, någonstans långt bak i mitt huvud ser jag en syn där en tjock och butter gränsvakt hånskrattar rått när jag sträcker fram min skrynklga utskrift. "Trodde du att vi var så dumma!? Ha-ha-ha!"
Jag läser att Emilia blev av med sin väska på flyget till Auckland, men fick tillbaka den efter ett dygn. Precis som Anna och Lisa också blev, på väg till Australien. Det där är den ultimata skräcken, åtminstone för mig. Jag ser mig själv stå framför baggagebandet, jag vet att väskan Borde ha kommit, trots det så står jag tålmodigt kvar och väntar. Och väntar. Svetten börjar bryta fram och slutligen får Rikard och Emil dra mig därifrån medan flygplatspersonalen ropar efter mig: "Let it go man!"
Fredag kvälll avnjuter jag på jobbet. En jävla körning är det. Som vanligt den senaste tiden, känns det som. Det kommer nästan ingen import längre, och veden måste ju komma någonstans ifrån. Då blir det på bil istället.
Avskedsfesten är i skrivande stund på planeringsstadiet. Ett tidigt sådant. Skrev ut båda visumen idag, sanslöst smidigt hela den här online-grejen. Och snabbt gick det också. Det känns trots allt lite fel att resa iväg med två utskrivna A4-sidor, någonstans långt bak i mitt huvud ser jag en syn där en tjock och butter gränsvakt hånskrattar rått när jag sträcker fram min skrynklga utskrift. "Trodde du att vi var så dumma!? Ha-ha-ha!"
Jag läser att Emilia blev av med sin väska på flyget till Auckland, men fick tillbaka den efter ett dygn. Precis som Anna och Lisa också blev, på väg till Australien. Det där är den ultimata skräcken, åtminstone för mig. Jag ser mig själv stå framför baggagebandet, jag vet att väskan Borde ha kommit, trots det så står jag tålmodigt kvar och väntar. Och väntar. Svetten börjar bryta fram och slutligen får Rikard och Emil dra mig därifrån medan flygplatspersonalen ropar efter mig: "Let it go man!"
Kommentarer
Postat av: jenny
hahahahaah du är ju störd :D
aaa men jag väntar faktiskt på ett datum till avskedsfesten snart!
Postat av: Emilia
Haha! Faktiskt så var det min stora skräck med, det där med väskan. Jag blev svettigare och svettigare och vägrade inse att den inte skulle komma. Till slut när jag insåg att jag hade stått och stirrat på när samma väskor kommit åkande förbi mig på bandet ett tiotal gånger insåg jag att det var verklighet, väskan var inte där. Men jag gick och anmälde det. Och nästa dag hade jag den. Så det gick bra. Oroa dig inte över det :)
Postat av: mattias
the horror! :|
Trackback
