Till Lotta:



image39

Pengaväxling

Vi var på Forex och växlade pengar igår, och genast kommer känslan av att ha blivit grundlurad smygande. Som att de där sedlarna med kejsare och tempel och fåglar på inte är värda ett skit. Som att japanen i affären där i Tokyo kommer brista ut i ett sinnessjukt skratt, knäppa kort på mig bredvid den värdelösa sedeln och sätta fotografiet på väggen i det japanska fikarummet. Låt oss hoppas att så inte blir fallet.

Kanske, kanske hinner de spåra upp slingan på Hea, så att man kan åka lite skidor. Med lite tur så.

Vi blir mer och mer sugna på hela den här camper van-idéen, särskilt nu när Anna och Lisa agerar försökskaniner och testar alla fördelar och nackdelar. Fördelarna verkar ju överväga kanske hur mycket som helst.


det ligger i luften

Ganska precis en vecka kvar nu, och det är ju såklart helt jävla sjukt.

Innan dess ska avskedsgalejet på lördag hinnas med, jag står hittils som stolt supplier av tre flaskor sprit. Det tråkiga är att när jag kommer hem igen så har nästan alla fyllt år, då kan jag inte längre njuta av min exklusiva langarstatus.

Några fler saker som ska hinnas med; Växla pengar, 4000 kr i Yen och 3000 i Nya Zeeländska dollar, borde räcka en bit på vägen. Jobba de fyra sista skiften på fabriken, förhoppningsvis inte de sista någonsin men den möjligheten finns. De två sista hockeyträningarna med tjejerna, för den här säsongen. Skriva ett engelskt CV, fast det tror jag att jag kommer att skita i. Vi får se. Fråga Sjödda och/eller Lisa om vi inte kan få sno deras Stieg Larsson-böcker, istället för att släpa med dem. Bestämma vilka böcker jag ska ha med mig. Naomi Kleins Chockdoktrinen ska med, med lite tur kan den omvända Emil. Kanske inte fullt ut, men det är möjligt att ett ljus tänds i tunneln. Åsa Linderborgs Mig äger ingen, den är värd att läsa igen. Sen är det lite oklart. I lördags köpte jag en biografi om Mao, som skulle vara intressant att sjunka ner i, men den var lite för tjock, tar rätt stor plats.

En timme till skiftbyte, tack för det.


plös på en grip på groven

Så här går det när internet inte fungerar på jobbet, då bloggar man inte. Nu är det lagat igen. Så nu gör jag ett ryck igen.

Elementärt

Stackars Volvon. Nu är bromsarna uppfuckade på den. Och för ca en månad sen var ett relä trasigt så ingenting fick ström. Dödsdagen närmar sig, men än är den inte här! Hang in there buddy.

Idag tog jag med två bananer till jobbet och genast börjar mamma löjla sig genom att känna på pannan efter eventuell feber. SÅ onyttig är jag faktiskt inte. Jag äter frukt ibland, och går runt byn lite då och då. En sträcka på kanske två kilometer, but still.

Det är jobbigt att läsa där jag är nu, i timmersorteringen, rummet skakar så pass mycket att man inte ser bokstäverna om boken ligger på bordet. Istället får man hålla i den själv. Dagens I-landsproblem. Iofs medföljer andra problem också, tex att när jag kommer hem och lägger mig så känns det som att rummet skakar där också, och jag hör det monotona ljudet av stegmataren, som en sorts variant av tinnitus. Men det har alltid gått över tills morgonen efter.

Ska flygläkaren dissa min figur på lördag igen? Förra undersökningen så gnällde han på att jag hade gått upp för mycket i vikt. Sju kilo på ett år, inte faaan är det så alvarligt inte. Nu har jag inte gått upp ett enda. Men jag har inte gått ner något heller. Jaja, börjar han tjafsa så bjuder jag upp till box.

Don Quijote slåss mot luft! Framåt genom eld och is!

Idag ställde jag klockan på 09. Tänkte vara en seriös och ansvarstagande ung man, genom att fixa med några räkningar (!) och skriva lite på ett engelskt CV. En promenad till Maggarsudden fanns också med på körschemat. Den här planen gick såklart om intet, för att inte säga rakt ner i helvetet. Tanken på att jag skulle orka utföra alla desa uppgifter så pass tidigt är ju rent löjeväckande, ja direkt larvig. Istället sov jag till tolv, gick upp och svullade limpmackor med sylt, och jäste sen på sofflocket i bästa Kronblom-anda, fram till klockan 14 då vi åkte till jobbet.

För just det, jag jobbar samma skift som pappa den här veckan! Det är så inihelvete skönt att slippa köra bil. Så oerhört trött på att köra bil så ni anar inte. Efter att ha åkt de här två milen mellan jobbet fram och åter x antal gånger så blir man less, helt enkelt. Jag känner till varenda kvist, varenda liten ojämnhet, varenda sten längs den där vägen.

Imorgon gör jag ett nytt försök med ansvarstagandet. Jag har dock insett mina begränsningar och ställer uret på 10 istället.

En viktig match för Brynäs på torsdag. Den är så viktig att... ja.. det finns inte ord för hur viktig den är. På lördag är det dessutom Timrå hemma, klockan 1830, och eftersom doktorn är redan klockan 14 så hinner jag gå. Första matchen på ett tag isåfall, har krockat med jobbet de senaste gångerna. Ottilia och pappa är på Åland och spelar hockey så vi får se vad jag drar med mig för skojare.

Lost in Translation

Ännu en helg har förpassats till historieböckerna. En bra helg.

I lördags blev det tidig uppgång för avfärd mot Falun, där Ottilia skulle spela match med Brynäs-tjejerna. 12-0 blev det till slut, inga mål men väl 5 assist fick hon iväg. Sen kastade vi oss i bilen för att sätta gasen i botten mot Gimo, där hon skulle spela två matcher med Norrsundets tjejer. 10-2 och 7-2 blev det där, 7 mål och tre assist från lillasyster och det är inte utan att man blir lite stolt.

Lördag kväll var också synnerligen bra. Verkligen.

Söndag bjöd på hockeyträning och långsöndag-natt på fabriken. Drygt, men en inte oansenlig summa pengar gav det ju. Oförskämt mycket nästan. Om man ställer det i relation till arbetsinsatsen.

Den här veckan ser ut som följer; EM,EM,EM,FM,FM. På lördag ska jag till Söderhamn och förnya mitt medical, så 2000 spänn går i sjön där. Inte i sjön direkt, men lite så känns det. Egentligen borde jag hinna med att handla lite krafs inför resan också. Och vara med på Ottis träning, och kanske träna själv tom. Och så den där lunchen med Jenny. Jaja.

when I was your age, Pluto was a planet.

Ovanstående ser jag fram emot att kunna förtälja för mina barn och barnbarn. Om jag får några. Annars får jag säga det till random ungdomar på stan.

Fredag kvälll avnjuter jag på jobbet. En jävla körning är det. Som vanligt den senaste tiden, känns det som. Det kommer nästan ingen import längre, och veden måste ju komma någonstans ifrån. Då blir det på bil istället.

Avskedsfesten är i skrivande stund på planeringsstadiet. Ett tidigt sådant. Skrev ut båda visumen idag, sanslöst smidigt hela den här online-grejen. Och snabbt gick det också. Det känns trots allt lite fel att resa iväg med två utskrivna A4-sidor, någonstans långt bak i mitt huvud ser jag en syn där en tjock och butter gränsvakt hånskrattar rått när jag sträcker fram min skrynklga utskrift. "Trodde du att vi var så dumma!? Ha-ha-ha!"

Jag läser att Emilia blev av med sin väska på flyget till Auckland, men fick tillbaka den efter ett dygn. Precis som Anna och Lisa också blev, på väg till Australien. Det där är den ultimata skräcken, åtminstone för mig. Jag ser mig själv stå framför baggagebandet, jag vet att väskan Borde ha kommit, trots det så står jag tålmodigt kvar och väntar. Och väntar. Svetten börjar bryta fram och slutligen får Rikard och Emil dra mig därifrån medan flygplatspersonalen ropar efter mig: "Let it go man!"

slå igen banan, det är kase

Slutade 06 imorse och sedan direkt på eftermiddagsskiftet klockan 14. Slitigt. Känner på mig att det kommer bli svårt att somna ikväll dock, jag slutar 24 och nu när jag har jobbat tre nätter i rad innan, så är kroppen som omställd till att sova på dagarna. Vi får se hur det går.

Igår bokade vi biljett mellan Christchurch och Brisbane den 1:a april. Så nu har vi ett datum på när vi lämnar Nya Zeeland också, känns bra. Tiden börjar gå ruskigt fort nu. Det känns som att det fortfarande är tusen saker kvar, fastän det inte alls är så mycket kvar att fixa med. Inga stora saker åtminstone. 

Jag måste köpa någon typ av shorts här snart, både vanliga och ett par badshorts. Ska spana in Gävles utbud någon dag nästa vecka. Skor borde jag också köpa. Och lite annat småkrafs, en hel del, faktiskt.


It's ALIVE!!1

Nästan exakt en månad sedan sist, lite mer. Det må vara hänt. Men nu är jag tillbaka, för en kort tid åtminstonte. Sedan åker jag, Emil och Rikard ut på äventyr. Japan, Nya Zeeland och Australien ska klaras av från den 6:e februari fram till den 26:e maj. Under tiden ska jag skaffa mig en resedagbok, tror jag. På detta vis undviker jag att farmor ska behöva läsa om vem som kysste Elin. Inte för att jag skriver hemligheter här, men ändock.

Vad har hänt sedan den 6 december, eller när det nu var jag skrev sist?

Julen kom, och gick igen. Likaså det nya året, likaså min 20-årsdag. Jag har inte hunnit besöka systemet än, får se när behovet uppstår. Det borde det göra inom kort, för en avskedfest känns som ett måste innan vi beger oss till den södra hemisfären.

Jag har läst tre böcker. Fienden inom oss av Jan Guillou, Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren och Pansarchef under Rommel av Hans von Luck. Jag måste nog säga att den sistnämnda var den som föll mig mest i smaken, vilket säger det mesta om vilken tönt jag är.

Vi har spolat is på plan i byn, vi körde några hårda kvällar. Vackra kvällar, gnistrande kallt och månsken. Sen smälte skiten bort två dagar efter jul. Det har ju överlag varit ett satans jävla pissväder den senaste tiden.

Jag har köpt en kamera, det är säkert skitgrejer om man ställer den i relation till diverse fotonördars krav på slutartider och färgspektra osv. Men det skiter jag i. Jag ska ha med den på resan och vill kunna dokumentera åtminstone var vi har varit någonstans.

Jag har sett Arn. Stor humor.

Jag har styrt en ny klubba och en ny hjälm! Första ishockeyutrustningen som förnyas sedan jag la av för snart fyra år sedan.

Jag har sett Charlotte Kalla genomföra årets bragd. Datumet var 6:e januari och redan där var det i mina ögon solklart var Jerringpriset, Bragdguldet, Årets Prestation, Årets kvinnliga idrottare osv osv ska hamna. Att följa henne i Tour de Ski har varit mycket, mycket nära Nirvana. Avslutningsloppet uppför Alpe Ceremis är ett sådant där ögonblick som man alltid kommer att komma ihåg exakt hur det kändes. Ni vet som med elfte september och Anna Lindh-mordet. Jag är helt säker på att jag om 30 år kommer att minnas Kallas ryck glasklart.

Det får räcka för ett tag.

RSS 2.0